1930-talets Arjeplog på ett vykort. Längst till vänster i bild Drivhusviken. Intill viken ligger dåvarande ”Kronskolan” som var en internatskola för nomadiserande samers barn. Idag har byggnaden flyttats en aning, byggts om och utgör sedan 1965 Silvermuseet.
Tidig industrialisering i fjällkommunen
På 1640-talet fanns ett drivhus i Arjeplog. Här utfördes en
process där bly drevs bort från silver. Experterna på bergsbruk
kom framför allt från Tyskland och det lilla fjällsamhället blev
en smältdegel med ny teknik och språk som för tankarna till
dagens stora fordonstestindustrin.
Text Maria Söderberg, Magasin Silvervägen 2023
Med fyndigheten i Nasafjäll 1634 tog industraliseringen fart i norra Norrlands inland. Redan året efter det första silverfyndet var gruvdriften igång på det otillgängliga fjället. En smälthytta uppfördes i Silbojokk / Silbbajåhkå vid Säddvájávrre. Arjeplog blev en intressant plats att exploatera och statsmakten uppförde till och med en stadsplan. Själva namnet är tidigast belagt 1636 som namn på samebyn (Arieploo, som man skrev det första gången) och det senare Arjeplog är en försvenskning av Árjepluovve. Pluovve betyder blöt myr och árjee skulle kunna betyda ett behov (som skall tillgodoses). Därmed blir tolkningen myren där man samlades för att betala skatt eller hárjje (ås) avseende terrängen i samhällets centrala del.
Under processen att få fram så ren malm som möjligt byggdes drivhus. Det var efter smältningen som som det odrivna blyet skulle tas vidare. Avdrivningen gjordes i Piteå (i Sandhamn, Öjebyn) och sysselsatte många i både två och fem månader varje år. Samtidigt pågick kolning. Det fanns även drivhus i Silbojokk, men det är svårt att förstå omfattningen.
Våren 1644 beslöts att förlägga drivningen i Arjeplog. I Piteå fanns inte den vattenkraft som behövdes och man hade varit tvungna att trampa de stora bälgarna. Dessutom ansåg man, enligt Kenneth Awebro i skriften Från malm till mynt, att det var svårt få ihop tillräckligt med ved. Under sensommaren var sammanlagt tjugo personer avlönade för att bygga drivhuset. Man konstruerade en eller flera ugnar. De samer som var engagerade vid olika hållstationer levererade drivstockar och kol. Man förde även en kolmila till drivhuset.
Arbetskraft till drivhuset rekryterades nästan uteslutande från Skellefteå- och Piteåbygden. De var främst bergsknektar som skrevs ut för arbete i gruva och smälthytta istället för till Trettioåriga kriget. Man kan förmoda att det var ett tungt arbete som väntade i fjällområdet, men definitivt inte så farligt som att kriga eller bli exponerad för olika sjukdomar.
I det nygamla Arjeplog uppfördes fler och fler byggnader. En kyrka stod klar 1642. Fönster köptes in till drivhuset. Fjällsamhällets invånare och besökare kom från många olika håll och flera språk talades. Samiska var framträdande, men även tyska. Många av de kunniga inom bergsbruk kom från Tyskland. Hans Filip Lybecker, bergmästaren i Norrland 1637-47 och ursprungligen från Braunschweig, var i högsta grad engagerad i drivhuset och i samhället Arjeplog. Han gåvor till kyrkan kan, till exempel, fortfarande ses i byggnaden. 1650 byggdes ett nytt drivhus i Arjeplog. Awebro skriver att bälgarna sannolikt gick med vattenkraft. Vatten var det gott om, inte sällan var det strömmande. Sedan länge heter vattnet här Lillströmmen.
Drivhusviken sedd från prästgården. Fotograf okänd.
Fakta: Lång gruvhistoria
Arjeplog kommuns gruvhistoria sträcker sig – vad hittills är känt – från 1630-talet och framåt. Varför denna reservation? Länge var den allmänna uppfattningen att det till exempel inte hanterats eller tillverkats järn i Norrbotten förrän på 1600-talet. Men de senaste åren har beskrivningen ändrats. Vid arkeologiska utgrävningar i Norrbotten har man på senare år funnit slagg från järnmalm och delar från en ugn. Fynden är ca 2 000 år gamla. Gruvprojekten i Arjeplogs kommun har förändrat samhällsutvecklingen efter 1630-talet. Det senaste exemplet är blygruvan i Laisvall som drevs av Boliden. Som mest hade man närmare fyrahundra anställda och själva samhället hade under period uppemot ettusen invånare. Bebyggelseutvecklingen tog även fart under den andra Nasafjällsepoken. Enligt de s k bergverksprivilegierna från 1774 hade gruvbolaget rätt att anlägga nybyggen för att få hjälp med transporter och övriga arbetsinsatser. Innehavarna befriades från knektutskrivning och andra pålagor. Gruvorna har lämnat efter sig miljöproblem, varav en del steg för steg har åtgärdats.
Kemikalieinspektionen har inom ramen för projektet Giftfri miljö listat ca 80 000 objekt i landet. I Arjeplog är 14 objekt inventerade och gruvprojekten i Nasafjäll och Pleutajokk har placerats i högsta riskklass. Slagnäs bangård var tidigare placerad i denna klass, men är nu sanerad. Föroreningarna uppstod när gruvindustrin utförde omlastning till jänväg av slig från gruvorna i Laisvall och Adak mellan åren 1945 och 1973. Den bestod av metaller som bly, koppar och zink, men även arsenik.
Illustrationen gjord av arkeolog Ylva Roslund 1986. Den är en rekonstruktion över hur det kan ha sett ut i Silbojokk på 1600-talet. Skissen ger en idé om hur byggnaderna även skulle kunna ha sett ut i 1640-talets Arjeplog. Illustrationen finns med i boken ”Silvret från Nasafjäll : arkeologi vid Silbojokk” (1989).
Olle Högberg och Janrik Bromé vid en rast vid Slipsikjokk på gränsen mellan Jämtland och Lappland. “Högberg berättade här om den första uppränningen till Den stora vreden”, skriver Janrik Bromé 1906. Bild från Janrik Bromés fotosamling.
Janrik Bromés bok fyller 100 år
Få texter har haft ett sådant inflytande på berättelsen om Arjeplogs tidiga gruvprojekt som ”Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia” av Janrik Bromé. Idén har sitt ursprung i en lång vandring på 70 mil som han planerade och delvis genomförde 1906 med Olof Högberg. Målet var att vandra längs fjällkedjan från Jämtland och sedan vidare till Bodö i Norge. Inte minst var ett av målen att besöka Pelle Molins gravsten, författare och konstnär från Ångermanland. Han öde fängslade; för att måla en landskapsbild till världsutställningen i Stockholm 1897 hade Molin gett sig ut i bergmassivet Suli-telma. På grund av en förändring i vädret var han tvungen ta skydd i en bivack, men blev sjuk och dog, endast 31 år gammal. Det var ingen tillfällighet att levnadsöden som detta engagerade både Bromé och Högberg. De var skribenter med blick för norra Sverige och lyfte enskilda människoöden i historisk belysning.
Janrik Bromé.
Under den långa vandringen 1906 blev det halt i Adolfström. Olle Högberg hade skadat sig i en fot. Under tiden på den gamla hyttplatsen lyssnade de till många fängslande berättelser om gruvepokerna. Janrik Bromé beslöt sig för att gå vidare med den fascinerande gruvhistorien. Olof Högberg hade i början av året gett ut ”Den stora vreden” i en första upplaga. Senare, samma år, kom den fullständiga versionen i tre band.
Janrik Bromé lyckades hålla lågan brinnande för sin utgåva om Nasafjäll i 17 år. Då hade han gjort flera vandringar i Arjeplogsfjällen och tröskat igenom arkiv efter arkiv. Efter 1923 används hans bok som ett standardverk. Han var ur-sprungligen folkskollärare som blev journalist och redaktör, född i Vissefjärda utanför Emmaboda. Bromé kom att främst arbeta och verka i Mellansverige där han fördjupade sig i bland annat Jämtlands historia.
1956 blev han filosofie hedersdoktor i Uppsala. Janrik Bromé sista publicerade text kom att bli en hyllning till Olof Högberg i en minnesskrift. Den 4 augusti 2023 kommer hans bok om Nasafjäll att uppmärksammas i ett möte på Majorsgården.
