Narodnaja Volya 10.07.2023
Häromdagen publicerades en ny diktsamling av Uladzimir Njakljajeu – “Själv”.
Boken är tvåspråkig med dikter och poem i original och i översättning till polska.
Den 9 juli (precis på poetens 77-årsdag) presenterades boken på den internationella poesifestivalen i Krakow. Av denna anledning har vi talat med Uladzimir Njakljajeu – men inte bara om poesi.
Intervju: Maryna Koktysj Översättning: Stefan Eriksson
– Du har gett boken titeln ”Sam (Själv/Ensam)”. Vad finns i själva boken – och vad döljer sig i dess titel?
– På belarusiska heter boken ”Själv”. Efter dikten som boken börjar med:
En främling för de främmande — de hittade sin egen,
Inte heller tillhör du dina egna — de följde de främmande,
Beblanda dig inte med några av dem.
Som dig själv — är du fler än en.
Denna dikt är egentligen nyckeln till hela boken. I polsk översättning fick den heta ”Ensam” – och jag insåg då att detta är en titel som motsvarar både bokens innehåll och tiden då den skrevs. Så länge som jag minns vi aldrig varit så ensamma och utlämnade till oss själva som vi är nu. Förresten kan man säga att jag inte behövde tänka särskilt mycket på bokens titel. Jag skrev boken själv – och gav den titeln ”Själv”.
– På de första sidorna i boken finns ett ganska ovanligt foto. Det liknar både den poet vi känner och en helt okänd Njakljajeu… Vilka förändringar har du själv märkt hos dig på sistone?
– Det är inte jag som sett mig på detta sätt, utan fotokonstnären Sjarhej Hapon. På ett vänligt, jordnära sätt påminde han mig om att jag inte längre är 17, utan 77 år. Och inte bara på bilden.
– På din 65-årsdag skrev du:
Jag är själv förvånad: jag är 65.
Sängen ska bäddas på soldatvis
Jag studerar I en fängelsecell…
Jag bäddar min brits och förvånas.
– Tillåt mig fråga vad som förvånar dig vid 77 års ålder?
– Precis samma saker som förvånade när jag var 17 år också. Livets mirakel i alla dess skepnader. Det enda riktigt värdefulla som vi har i den här världen, och som vi tyvärr uppskattar minst av allt. Det förvånar mig att den nyckfulla damen ”Poesi” inte har lämnat mig vid denna ålder. Det nyligen skrivna poemet ”Dårhuset” är inte sämre (och kanske till och med bättre) än min ungdoms poem. Nå, kanske också det förvånar lite att jag fysiskt inte längre har kvar det som behövs för allt som livet kräver. Låt oss säga för ett dagligt, 12-14 timmars arbete, som det var för ett par år sedan.
– Hur är det med hälsan?
– Jag gillar inte att prata om hälsan… När jag träffas med mina jämnåriga så gör vi inte annat än talar om vem som har vilka smärtor. Vad har du? Grå starr? Småsaker! Jag har grön starr. Har du haft en hjärtattack? Småsaker! För jag har fått cancer! Och den som har cancer är oftast vinnaren i tävlingen om den värsta diagnosen. Alltmer ger sig följderna av 2010 till känna, från den tid då de rättsvårdande myndigheterna försökte bearbeta min hälsa. Men än så länge håller jag ut.
– Häromdagen stötte jag på en notis i sociala media om hur önskningar försvinner med åren. Till allt. Till saker och till människor. Och att man istället ska vara glad så länge som det finns glädje. Och älska så länge du har lust till det. För en dag kommer det en tid då man inte vill ha något alls. Har du några önskningar kvar? Om så är fallet, vilka?
– Mina önskningar har inte lämnat mig. Inte en enda. En annan sak är att alla av dem inte kan uppfyllas just nu. Men så var det ju förr också. Hur många ouppfyllda önskningar har vi inte var och en? Långt fler än de som har blivit verklighet. Men jag har inte för vana att sörja över detta. Jag tackar Gud för det han gett mig. Som det blev skrivet i dikten ”Kärlek”:
Hur förtvivlat kände jag inte kärlek,
Hur älskade jag inte,
Jag kommer att andas ut min själ i himlen,
Tacksam till Gud för vad han gav, –
Och något mer kommer jag inte att be om.
– Jag gillar din dikt om den äkta poeten:
Jag är inte den siste – och jag är inte den förste,
Som i förtvivlan försöker minnas
Hur ur ingenting
Uppstår
Dikter.
Jag minns inte hur man skriver ner dem.
Drömmar och verklighet har spänts till en fjäder –
Varje tryck kan leda till sprickor!..
Och i sprickorna – dikter och kvinnor.
Dikter och kvinnor. Så levde jag.
Har du blivit orolig för att åka iväg ens på korta resor utan din fru Volha efter att kriget i Ukraina bröt ut? Är du rädd för att förlora henne?
– Det är inte bara Volha som jag är rädd för att förlora… Det har varit för många förluster nyligen. Fast jag har aldrig varit rädd för att resa. Varken kort eller långt bort. Redan i min ungdom, vid 19-20 års ålder, reste jag över hela det dåvarande Sovjetunionens territorium. Sachalin, Kamtjatka, Sibirien, norrut… Jag flög från Norilsk till Kusjka, från Vladivostok till Astrachan. Säg den plats som jag inte har besökt! Detta var, som Gorkij skrev om sina resor, mitt livs universitet. Efter det fanns det ingen anledning att studera på Litteraturinstitutet…
– Jag känner mig ensam utan Volha. När den vanliga världen kollapsar måste du ha något du kan lita på, något som kan rädda dig. Det blev i mitt fall kärleken, som kom in i mitt öde med namnet Volha.
– Det var förresten hon som räddade mig år 2010. Hon kastade sig för att rädda mig, hon fruktade ingen och ingenting, och tog inte hänsyn till något eller någon i sina ansträngningar. När jag väl kommit ut ur fängelset, försökte man engagera henne i politiken. I olika stiftelser, välgörenhetsorganisationer… Men hon sade samma sak till alla: ”Min man är fri – och mitt politiska uppdrag är över”. Min lilla kvinna är duktig. Boken ”Brev till Volha (Friheten)”, som skrevs i fängelset, är tillägnad henne. Det är så inte dumt att den man älskar har ett namn som betyder frihet.
– Du har varit i Polen i mer än ett år. Varför? Lämnade du landet, som de flesta belarusier efter 2020, på grund av hot om arrestering? Eller fanns det en annan anledning?
– Jag är i Polen av samma anledning som jag tidigare var i Finland, där jag skrev romanen ”Labuch (Spelemannen)” och diktsamlingen ”Tak (Ja)”. Sedan var jag i Sverige, där jag skrev romanen ”Hei Ben Hinom (Gehenna)” och det dramatiska poemen ”Litviny (Litvinerna)” och ”Jahaila (Jogaila)”. Utomlands kan jag tillåta mig att bara ägna mig åt det jag vill: litteraturen. Där går det att skriva utan allt det trassel som inte går att undvika hemma.
– Hemma erbjöd jag manuskriptet till en roman som jag skrev i Sverige till det statliga förlaget ”Mastatskaja litaratura”. Jag tänkte att eftersom romanen handlade om vår nations geni Janka Kupala så kan det ju inte bli några problem! Det visade sig att det visst fanns problem. Men i Polen, där de erbjöd sig att ge ut romanen, fanns det inga problem. De gav ut boken och bjöd in mig till dess presentation. I Polen, i Litauen…
– Sedan erbjöd sig ett annat polskt förlag att ge ut en diktsamling. Hur skulle jag ha kunnat ge ut den i Belarus, där det inte finns ett enda oberoende förlag kvar? Och medan boken skrevs och förbereddes bodde jag i Krakow. Och sedan i Wrocław, där boken översattes och publicerades. Det och inget annat är min ”emigration”, som alla börjar prata om nästan varje gång jag åker utomlands. Fast jag säger alltid att i mitt fall kan det inte bli tal om någon emigration. Det är helt enkelt inte möjligt – det är uteslutet.
– När det gäller hot om arrestering så har jag redan blivit arresterad en gång. De dömde mig, de satte mig i fängelse. Visserligen inte på så lång tid som nu sker. Men jag är redan 77. Och ska man se till generna från mina föräldrar och mor- och farföräldrar, så ligger min gräns vid 80. Så hur mycket de än dömer mig till – efter tre år får jag amnesti. Fullständig sådan. Utan att behöva begära om nåd.
– För att säga sanningen, så har mitt hjärta inte kraft nog för att se på vad som händer i mitt hemland. För att se hur Belarus förintas inne i själva Belarus. Jag har sagt någongång att om jag tidigare outhärdligt sörjde över mina äldre vänners bortgång, (Ales) Adamovitj, (Vasil) Bykov, (Ryhor) Baradulin, (Gennadz) Buraukin, så tänker jag nu istället: tänk att de ändå lämnade i rätt tid! För att slippa behöva bli galen av att se hur det som de inte bara skrev för – utan levde för – förintas.
– Har du inga problem vid gränsen när du kommer tillbaka från utlandsresor till Minsk? Jag är nyfiken, eftersom det ofta händer att telefoner kontrolleras, en del blir också inkallade till särskilda personliga kontroller…
– Under det ett och ett halvt år som jag befunnit mig i Polen har jag besökt mitt hemland tre gånger och inga särskilda problem har uppstått. Det är naturligtvis inte uteslutet att de kan uppstå en annan gång, men vad kan man göra… Ryhor Baradulin, som inte var särskilt förtjust i att jag lämnade poesin för politiken, sa en gång till mig: ”Tänk om de hade tagit kål på dig på torget eller i fängelset – då skulle du inte ha haft en biografi, utan rena rama sången”. Tja, han var en berömd skämtare…
– Får jag ställa några frågor till dig om politik? Jag frågar, eftersom det idag finns vissa människor som är rädda för att tala öppet om vad de tycker…
– Det får du. Fast det var länge sedan som jag höll på med politik. Men ingen kan förbjuda mig att uttrycka min uppfattning om dagens politiska situation.
– Ett av poemen i din nya bok handlar om kriget i Ukraina. Och poemet heter ”Kriget som inte finns”. Det klingar tragiskt, näst intill apokalyptiskt i slutet. Vad betyder detta krig för dig?
– Frågan är lika komplicerad som den är smärtsam… Kortfattat (typ att jag skrev boken själv och kallade den för ”Själv”) kan jag inte svara på den.
– Du frågade nyligen om min hälsa… Ingenting i mig gör så ont, som Ukraina. Under hela mitt liv har jag fått höra, och inte från varsomhelst, utan från Moskva, från Kreml, att Belarus, Ukraina, Ryssland är som tre systrar, att vi alla är bröder. Och plötsligt angrep brodern sin broder. Och han kom precis från det ställe, varifrån vi fått höra att vi är av samma blod. De som inte känner smärta av detta kan inte vara människor. De kan inte ha någon själ, och har ett dött hjärta.
– Ett krig där människor som nyligen kallade sig för bröder dödar varandra är att jämställa med en antik tragedi.
– Och om jag på ett eller annat sätt kan förstå dem som satt upp denna pjäs, de som utför sina roller, så har jag ingen förståelse alls dess scenografer. Dess sminkörer som förvandlar svart till vitt, dess trubadurer, och det svåraste av allt att förstå är den antika kören, som i Euripides, Aischylos och Sofokles klassiska tragedier förkroppsligas av folket, vars roll är att förklara händelserna och utvärdera hjältarnas handlingar ur moralisk synvinkel. Så när en antik kör i Ryssland sjunger hosianna till ett krig av brödramord, och i Belarus folket lyssnar och verkar tiga i samförstånd (vårt hus ligger längst ut i byn – belarusiskt ordspråk), vad är det då för folk? Bahdanovitjs (belarusisk poet) ord ”Folk, du belarusiska folk, du är obildat, blint, som vore du en mullvad” är en känslomässig suck som inte betyder någonting. Folket är varken obildat eller blint. Om det vore så skulle allt vara begripligt. Men så enkelt är det inte. Därför började jag direkt efter romanen ”Hei Ben Hinom”, som handlar om (Janka) Kupala, skriva en roman som handlar om folket. Och om dess eliter, som är skyldiga till vad som händer med folket, och som därför är direkt ansvariga för detta fruktansvärda krig.
– Kan du avslöja något av innehållet i ditt nya verk? Vad heter romanen, hur uppstod idén att skriva den? Vad är det du vill säga till dess läsare?
– Den här romanen är ett försök att svara på frågan: varför har det gått som det gjort med oss, varför slutade det inte på något annat sätt? Vad är detta: historiens hämnd (preliminärt kallar jag också romanen för ”Hämnden”) för att vi inte utnyttjade de möjligheter den gav oss? Genom vilka misstag, av vilka orsaker? Ungefär hälften av texten skrevs före kriget i Ukraina, men när det hade börjat visade det sig omöjligt att svara på frågan varför det ser ut som det gör hos oss, och inte på något annat sätt, utan att fördjupa sig i dess orsaker. Det visade sig att texten jag skrivit innehöll samma misstag som hade gjorts i politiken, och jag blev tvungen att förkasta den. Även om jag tyckte att det var synd. Så för att slippa ömka mig över det redan skrivna, och viktigast av allt, för att inte bli frestad av det igen (eftersom det jag hade skrivit inte alls var dåligt), förstörde jag texten helt och hållet. Och tog istället avstamp från krigets början. Från dess historia. Först från den historia som ligger långt tillbaka i tiden – när Chmelnitskij skrev under fördraget i Perejaslav (den ukrainske kosackledaren svor i fördraget trohet till Tsarryssland – övers. anm.), och sedan från den närliggande historien.
Här är ett avsnitt ur den.
Sommaren 1998 var jag tvungen att besöka Volgograd under en fotbollsturnering för parlamentariker i Belarus och Ryssland. I det ryska laget deltog Gennadij Burbulis (som till sitt ursprung förresten var litvin – med rötter från det litauska storfurstendömet, som bestod av flera olika baltiska och slaviska nationaliteter – övers. anm.), som jag blev bekant med redan i början av 80-talet i Sverdlovsk, där jag läste dikter för studenter vid det Uraliska Polytekniska Institutet, medan han höll föreläsningar om marxist-leninistisk filosofi. Så jag passade på att fråga honom om det vid undertecknandet av Białowieża-avtalet (där han tog direkt del – avtalet deklarerade Sovjetunionens upplösning – övers. anm.) åtminstone på något sätt definierades vilka konsekvenserna skulle bli av undertecknadet av dokumentet? De politiska, ekonomiska, sociala? Och han svarade att inget sådant förekom, det som skedde var att det gavs ”fritt spelrum för förnuftet”. Så sade han, och det kommer jag ihåg för resten av mitt liv. Det var i detta spel som följande formulering uppstod: ”Sovjetunionen upphör att existera som ett subjekt av internationell rätt och som en geopolitisk verklighet.”
Nå, ok: den upphör. Men vad händer därnäst?… Avtalen undertecknades utan några reservationer, utan några tillägg, utan några garantier från initiativtagarna (Rysslands ledning) till detta dokument. Låt vara att Jeltsin och Burbulis inte tänkte på det, de löste uteslutande maktfrågan, eftersom de inte kunde få bort Gorbatjov, så tog de istället bort landet han styrde, men undertecknarna från den ukrainska och belarusiska sidan borde ha tänkt på det. Känner man till historien, känner man till Ryssland, vars utrikespolitik alltid bestått av att antingen erövring eller återbördande av vad som är ”ursprungliga ryska territorier”. Låt vara att man på den tiden, på grund av den politiska och ekonomiska krisen, inte var beredd att tänka på detta. Men borde man inte ha ställt sig frågan vad som kommer att hända härnäst? Vilka var garantierna för att Ryssland inte skulle återgå till den imperialistiska idén om att ”samla ihop sina territorier”?
Jeltsin var så angelägen om att bli av med Gorbatjov, med vilken han också hade sina personliga uppgörelser, att han skulle ha undertecknat vilka garantier som helst. Men varken belarusierna eller ukrainarna föreslog något. Men efteråt fick vi höra om vilka kloka politiker de hade varit. De påstod att det skulle ha blivit krig om de inte hade skrivit under avtalen. Men det som undertecknades 1991 i Białowieża ledde till kriget i Ukraina 2022.
En av gestalterna i romanen, en rysk författare, inser att en sådan syn på dessa händelser inte sammanfaller med den allmänt accepterade. Först och främst med tanken på att det skedde tack vare ansträngningar av demokrater, som i Sovjetunionens kollaps såg Rysslands räddning från den imperialistiska idén. Men vad är demokrati hos oss, frågar han sig? Den är som det röda kvicksilvret. Någon slags hemlig, strategiskt viktig sak, som Burbulis anklagades för att ha sålt till Rysslands fiender när de kastade honom från maktens skepp efter Jeltsins avgång. Men senare visade det sig att det inte hade funnits något rött kvicksilver i Ryssland varken då eller nu, eftersom det helt enkelt inte existerar i naturen.
Detta är bara en episod från vår nutida historia. Och hur mycket vad det inte som hände! Vi har 1991, och 1994, och 1996, och 2010, och 2020… Jag vet inte om mina krafter räcker till för att skriva om allt.
– Det vore intressant att höra dina tankar om vad som händer i Belarus idag. De som åkt utomlands säger att allt förmodligen kommer att förändras till hösten. Men de som stannat kvar i landet förstår hur långt sådana föreställningar är från verkligheten (nyligen rapporterades det officiellt att ungefär 80 % av belarusierna otvetydigt stöder den nuvarande politiska kursen).
– Officiellt så är det ungefär 80 %. Favoritsiffran. Så här finns inget att tillägga. Men det finns en fråga kring vad det är som belarusierna stöder i den nuvarande politiska kursen? Belarus deltagande i kriget?… Men alla belarusier är ju för freden. Förtrycket?…
Ännu är minnet av dem som dog på grund av förtrycket under det förra seklet levande. Så det finns inget sätt att få ihop 80 % stöd här, men uppenbarligen växer siffran tack vare agitation och propaganda. Av den enkla anledningen att de flesta lever i tron på att det är deras egna uppfattningar som de hör på TV.
– Jag känner också till den belarusiska optimismen utomlands (”den här hösten kommer det att vara över”), som grundar sig på viljan att återvända hem så snart som möjligt, och på det faktum att man befinner sig långt ifrån den verklighet som råder hemma.
– Tyvärr kommer ingenting att vara över till hösten, för det finns inga förutsättningar för det. Det här kan inte sluta med någons seger: en militär seger över Ryssland med dess mänskliga och materiella resurser är en politisk dröm, precis som Rysslands seger över Ukraina, eftersom för detta krävs att Ryssland besegrar hela världen. Så kriget kan bara upphöra genom förhandlingar, genom överenskommelser.
– Vad ska man då komma överens om? Ryssland avser inte ge tillbaka vad man tog (eller, som man hävdar, återbördat). I Mariupol köper ryssarna redan lägenheter och rekryterar skådespelare till teatern. Och Ukraina avser inte att lämna ifrån sig det som tagits av Ryssland. Allt detta löses således inte på en höst och inte på en vinter. Även om vi naturligtvis inte får förlora hoppet. Särskilt som det är det enda vi har kvar.
– I din bok finns dessa rader:
“Vår kropp är täckt av sår ändå in i ryggmärgen.
I våra blodkärl flyter droppar av utmattat blod.
De sista belarusierna i världen
Kommer att dö till bönen: ”Leve, Belarus!”
Är detta hoppet?
– Ja. Detta är hoppet.
Belarus har korsfästs mer än en gång – och har sedan återuppstått.
Vi har lärt oss att uthärda genom att bita ihop tänderna – och tack vare detta överlever vi.
– Hur ställer du dig till arbetet i den s.k. specialkommission för återvändande av belarusier från utlandet?
– Denna kommission uppstod ur insikten om att något måste göras med massutvandringen och förlusten av intellektuell potential (något liknande har inte tidigare inträffat i vår historia). Eftersom detta redan är en fråga om nationell säkerhet. Men om man nu har kommit till denna insikt, stoppa då förföljelsen och ge bara människor en chans att återvända. Utan några kommissioner, för människor flydde inte från dem – de flydde från staten. Men inte från fosterlandet, som staten berövade dem när det ansågs att de var skyldiga inför sitt eget land. Men är verkligen inte staten, som attackerade sina medborgare med en grymhet som man bara attackerar sina fiender med, skyldig till något inför dessa människor? Så det är en öppen fråga om vem som ska sona sin skuld inför vem. Och detta är inte en fråga för några kommissioner.
– År 2011, i ditt slutord i domstolen, sade du: ”Det är dags att rädda nationen. Till hotet om språkets och kulturens försvinnande har lagts hotet om ekonomisk kollaps, och därigenom – hotet om förlorad självständighet. Omedelbara åtgärder krävs för att undvika detta. Det värsta du kan göra i en sådan situation är att leta efter skyldiga. Att fördjupa splittringen i samhället. Men det är precis vad de makthavande håller på med genom skenrättegångar mot sina politiska motståndare. (…) Vi kommer inte att få uppleva några förändringar om vi inte själva börjar förändras…”. Har enligt din åsikt belarusierna förändrats?
– Det har gått 12 år, men tyvärr kan samma sak sägas idag. Om inte ännu mer brutalt, eftersom situationen har försämrats katastrofalt.
– Belarusierna, om vi menar folket, har förändrats. Händelserna 2020 visade på detta. Men makten har inte förändrats. Den är orubblig i sina ansträngningar att förhindra någon form av förändring. Det är just avsaknaden av utveckling som framställs som den berömda belarusiska stabiliteten. Och om ekonomin ännu överlever på ryska subventioner, så ligger allt annat, som inte är fysiskt, utan andligt liv, i ruiner. Det är klart att detta inte är för evigt, vi kommer att resa oss igen. Men hur mycket tid, hur mycket ansträngning kommer att läggas på att återställa det som inte hade behövt förstöras!
– Känner du till att också ”Narodnaja Volja” håller på att läggas ned? Det finns ingen möjlighet att ge ut inte bara en papperstidning (problemet med tryckeriet lyckade aldrig lösas), utan även inte ens en PDF-version (problem med ekonomin). Journalister och andra anställda letar efter arbete…
– Jag känner till situationen med Narodnaja Volja. Jag talade med chefredaktören, som jag uppriktigt respekterar för hans mångåriga tjänstgöring för yttrandefrihet, för hans engagemang för oberoende journalistik. För att han efter alla dessa år med alla krafter försökt bevara journalistyrkets heder.
– Genom att likvidera alla oberoende media inom landet, är det uppenbart att de makthavande inte har förstått en viktig sak, som de borde minnas från fysiklektionerna i skolan, där det förklarades varför det på jorden finns positiva och negativa magnetiska poler. För balansens skull.
– Alla system fungerar effektivt bara om de är balanserade. Om fartyget är lastat bara på ena sidan kommer det att sjunka. De samhälleliga systemet är inget undantag. Idag har det en mycket farlig slagsida, och om den inte jämnas ut, kommer vi oundvikligen att ta in vatten mot den lutande sidan. Från ytan av avgrunden.
– ”Narodnaja Volja” är den enda legala oberoende publikationen som finns kvar i Belarus. Som alltid varit balanserad, och som aldrig gått till några ytterligheter. Den behöver helt enkelt bevaras som ett balansinstrument, något som ligger i både samhällets och statens intresse. För att inte sjunka.
– Till sist, ytterligare ett citat från din nya bok. Fyra rader:
Trädet och järnet finns för ett ögonblick,
Medan det eviga
I stenarna
Lever, –
Och Belarus, likt ett skepp av sten,
Som måste sjunka, men ändå flyter!
Säg mig om du vet vad vi måste göra först för att vårt belarusiska skepp
inte ska sjunka?
– Det finns något här i världen som heter oikofobi. En motvilja mot det egna, det närstående. Mot det egna språket, kulturen, historien… Eftersom allt det som inte är ens eget är det bästa. Faktum är att det är en sjukdom som olika nationer har lidit av vid olika tidpunkter, men hos belarusierna har det blivit kroniskt. Beviset för detta är våra barn, som vi på den polska tiden lät undervisas i det polska språket, på samma sätt som vi på Sovjettiden och även nu låter dem undervisas i det ryska språket och därmed vänjer dem vid en främmande kultur som vore det vår egen kultur och historia. Och tills vi blir av med denna sjukdom och börjar uppskatta vårt eget, kommer inga konstitutioner, förordningar, lagar att hjälpa oss att bli en fullvärdig nation. Särskilt i ett land där lagarna ibland inte spelar någon större roll.
– Ja, om det så vore bara ibland! Vi har en språklag, antagen redan 1990. Ingen har ännu ogiltigförklarat den, men av vem och när har den tillämpats? Till råga på allt så har en enskild organisation vars verksamhet var i enlighet med denna lag likviderats. En belarusisk domstolen har i Belarus likviderat ”Sällskapet för det belarusiska språket”! Utan annan anledning än att det är belarusiskt. Var kan något liknande ske? I Georgien? Armenien? Kazakstan?.. Ingenstans går det ens att föreställa sig något liknande! Jag kunde tidigare inte föreställa mig något sådant hos oss heller, men verkligheten överträffade all min fantasi.
– Och ändå: när du frågade mig om hopp, och jag svarade att det finns ett hopp, så var det inte för att man måste säga så, för att inte tappa tron på och kärleken till Belarus. Du måste bara ha det inom dig, leva med det varje dag. Då kommer alla våra förhoppningar att gå i uppfyllelse.
Intervju: Maryna Koktysj
Översättning från belarusiska: Stefan Eriksson
Narodnaja Volya, ”Folkets vilja”, är en oberoende oppositionstidning grundad av Iosif Siaredzich. Sedan lanseringen var den motståndare till Alexander Lukasjenkas regim och fungerade som en tribun för kritiker av regeringen. Av den anledningen trakasserades Narodnaja Volya alltid av myndigheter, överlevde flera stängningar och många enorma böter. Journalisterna mottog dödshot, greps och förhördes av polisen och KGB.
Intervjun med Uladzimir Njakljajeu har gjorts av den prisade reportern Marina Koktysj.
Rysk marsch
Av Uladzimir Njakljajeu
“På den utbrända slätten meter efter meter,
Vandrar över Ukraina soldater från gruppen “Center”
V. Vysotskij
Vi är vävda av flamman. Vi är gjutna av is.
Vi är ljuset, som blodigt
flyter från himlavalven.
På orubbliga svärd
bär vi vår sol från Öst,
såsom en befrielse, till Väst, som förgås i dimman.
För oss är smärtan okänd. Vi känner ingen trötthet eller utmattning.
Och i våra hjärtan finns inget medlidande.
Och inget förbarmande.
Vi går raskt framåt,
Vi söker aldrig efter vägen –
Vägen lägger sig framför våra fötter
själv.
När vi behöver bröd, hugger vi inte skogen till åker,
Av hunger
skjuter vi varken fåglar eller djur,
För vi är själva djur – och med djuriska trynen vädrar vi
ert vita kött
och ert blåa blod!
Vi trampar fram mot er, lämnande askan bakom oss,
Vi behöver inget husrum, vi är krigets hemlösa barn,
Och när ni hånfullt kallar oss för vildar,
Tar vi inte illa vid oss,
då vi förvisso är vildar.
Vår Gud finns inte på korset. Våra gudars tempel har ingen Gud.
Där finns vatten och eld, som flyter genom sekler på vattnet.
Vi är varken Asien eller Europa. Vi är färden. Vi är en väg
På vilken ni aldrig kan möta oss – men heller inte gå förbi oss!
Wroclaw, 24.02.2023