Ann-Christin Blind, Svaipa sameby, med sikte på dialog

”Vi måste hela tiden föra en dialog,
det handlar om att ge och ta. Det kan inte
bara vara ena parten som får rätt i frågor
som rör fjällen”.
Ann-Christin Blind är engagerad för
samernas sak, men också för hela samhället.
Hon har sitt hemviste i Svaipa sameby i
Laisdalen och i Svaipa sameby.

Text Petra Dahlberg   

• 15 maj 2010

Namn: Ann-Christin Blind.
Född: 3 november 1955.
Uppvuxen: I Arjeplog.
Utbildning: Läste ekonomi på högskolan i Umeå och Gävle. Erfarenhet av renskötsel sedan barnsben.
Familj: Särbo med Lennart Persson, tidigare renskötare och medlem i Mausjaure sameby, bror och två systrar. Ann-Christin är dotter till Margit och Anders Andersson Blind (”Lill-Anders”) som tvångsförfyttades från Karesuando.
Dricker: Vatten och ett riktigt gott vin.
Äter: Vilt, helst kokt renkött. Vi samer är bortskämda med att ha vår egen fisk och eget kött. Jag äter sällan kyckling eller gris. De lever inget värdigt liv.
Förebild: Gamla människor med mycket erfarenhet.
Motto: Visa respekt och vördnad för naturen och människorna.

För mig som är uppvuxen i Stockholm har jag ofta undrat över hur det är att leva som indian, eller som aboriginer, eller – som same. Jag tänker mig att de är ett med naturen, de lever inte bredvid naturen, som jag gör. Jag är oundvikligen en del av ett kretslopp, men jag har aldrig känt mig som en del av naturen. Jag skulle inte överleva länge utan mitt kreditkort och en mataffär runt hörnet. På något sätt är det en sorg inom mig.
I Arjeplog lever samer och svenskar sida vid sida. De nyttjar båda vattnet och skogarna och fjällen, men oftast med olika syften. För Ann-Christin Blind, same från Arjeplog, börjar årscykeln i maj. Det är så hon själv utrycker sig när hon berättar om renskötseln. I maj kalvar vajorna. Det är en viktig händelse. Kalvarna märks under sommaren. Varje renägare i samebyn har sitt eget märke. Hösten är en hektisk tid när mycket ska göras. I september sker slakten, då ska köttet tas om hand, det ska styckas och packas. Därefter ska renarna till kustområdena och vinterbete.

Ann-Christin Blind har hus med två lägenheter i Arjeplog och en koja på fjället. En koja är en fullt utrustad stuga och inte, som en del kanske tror, en kåta med eldplats i mitten. Ann-Christin ser sig själv som både och, svensk och same, men ändå mest som same.
– Visst är jag mer same än svensk. Jag har mina samiska värderingar, seder och bruk. Jag tycker inte att samer och svenskar egentligen har svårt att förstå varandra, men det finns ändå stora skillnader.
De skillnader hon pratar om är just det jag avundas; respekten, och framförallt kunskapen om naturen. Hon påpekar att ”storsamhället” oftast ser till pengar, gärna snabba pengar, medan samerna tänker på lång sikt. Det är viktigt att renarna ger avkastning under lång tid. Hon återkommer ofta till respekten för djur och natur. Och om betet som är så viktigt. Utan betesmark blir djuren utan mat, det är enkel matematik. Hon säger att en sames högsta önskan är att renarna ska må bra. Samerna äger inte betesmarken, men har betesrätt. Man ärver ofta sina renar.
Kan jag bli medlem i en sameby, undrar jag?
Hon suckar och tittar allvarligt på mig.
– Nej, det kan du inte. Du måste födas som same eller gifta dig med en same. Det här är väldigt privat och reglerat. Varje sameby har sina betesmarker och betesrätt för de egna renarna. Det är en ekonomisk gemenskap som måste fungera, det är ingen golfklubb man blir medlem i, säger hon.
Även om det inte finns någon möjlighet för mig att bli medlem är jag ändå intresserad av hur de lever. Vår egen ursprungsbefolkning vet jag mycket lite om. Idag finns ungefär 17 000 samer i Sverige och 52 samebyar. Ann-Christin Blind tillhör Svaipa sameby.

 

Familjen kommer från Karesuando

Svaipa är ett namn på ett fjäll, och samebyns område sträcker sig från Norge och följer Laisälven söderut och slutar på gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten.
Blind utgör en stor släkt i Arjeplog. Ann-Christin Blinds familj kom från Karesuando i början av 1920-talet.
Hennes föräldrar och familj hade sommarbete för sina renar i Norge, men när Norge stängde sina gränser blev de utan detta. Antalet renar blev för stort på de befintliga betesområdena, påstod regeringen, och utlyste ”en lösning” på problemet. Samerna ombads fylla i en ansökan där de hade som ”önskemål” att få flytta sin familj och sina renar till en sameby längre söderut. Att detta skulle ha skett på frivillig basis och att det faktiskt var ett ”önskemål” är något som idag avfärdas av de berörda samerna. Tvångsförflyttningen bidrog till att det idag finns samer från Karesuando i hela sameområdet i Sverige och Norge.

Hjärtefrågan är rovdjurspolitiken

Ann-Christin Blind är född i Arjeplog. Här gick hon sex år i Nomadskolan – en samisk skola – och sedan samehögstadiet i Gällivare. Hon fortsatte till Piteå där hon gick två år på gymnasiet.
– Sedan ville jag hem! Hemlängtan blev stor och jag valde att vara hemma med mina föräldrar och delta i renskötseln.
Men hon uppmuntrades av sina föräldrar att fortsätta med studierna. Hon avslutade sina gymnasiestudier, gick vidare med ekonomistudier på högskola och fick senare arbete i Piteå med redovisning och revision. Det var alltså inte självklart att hon skulle ägna sig åt rennäringen.
Idag sitter Ann-Christin Blind som ersättare i sametinget. Hjärtefrågan är rovdjurspolitik. Hon påpekar att samerna hellre vill samtala än leva i konflikt.
– Vi vill ta hand om våra renar. Vi lever i en tid av stress och det bottnar i kampen för att få våra renar att överleva. Rovdjuren är en orsak.
– Men vi har blivit misstrodda i hur många rovdjur det faktiskt finns. DNA-prov har visat att det finns fler björnar än man tidigare trott.
Hon menar att Naturvårdsverkets rovdjurspolitik orsakar rennäringen stora förluster varje år. Det skapar också ett merarbete för samebyarna. De kan inte bedriva renavel som de önskar, eftersom de förlorar så många renar. Detta bidrar också till att slakteriernas omsättning sjunker. I samebyarna görs varje år en inventering av hur många rovdjur som finns och utifrån den baseras samernas ersättning.
Hon påpekar att ersättningen är för förlorad egendom, det är inte ett bidrag.
– Rovdjur ska finnas, men antalet måste regleras.
Hon tycker att alla ska ha rätt att jaga och fiska, men under reglerade former. Därför måste det finnas en strategi som är hållbar på sikt. Ett exempel på att det inte fungerat är den fria småviltsjakten som påbörjades 1993.
– Redan då sa vi att ripstammen skulle försvinna eller minska kraftigt. I höstas fick ripjaktsarrangörerna i Arjeplog avboka gäster eftersom tillgången var för liten.
Hon känner ingen ”triumf” över att hon fick rätt, bara en sorg över att samhället inte lär sig.

 

Modernisering i arbetet

De flesta samebyar i Sverige är medlemmar i SSR, Svenska Samernas Riksförbund. Det är ett aktivt förbund, ”ett organ med samlad kompetens” där samerna kan få stöd och hjälp i olika frågor, exempelvis rovdjursfrågor eller i frågor om vindkraft. Tidigare var vattenkraften ett problem för renarna, idag är det vindkraftverken, berättar hon.
Det som förändrar en renskötares vardag är exploateringen.
– Det orsakar stora störningar för renarna och betesmark går förlorad med alla de vägar som ställs i ordning för att ta sig till dessa snurror. När renarna ska kalva är det viktigt att de har lugn och ro. Om de har det stressigt föder de ofta för tidigt och kalvarna får sämre förutsättningar att klara sig.
Det hon värnar om i alla lägen är renen och dess behov. Utan renen blir hon och samebyn utan ekonomiska förutsättningar. Hennes far Anders Andersson Blind – som kallades för Lill-Anders – föddes 1914, men hans liv går inte att jämföra med en sames liv på 2000-talet, säger hon.
– Det är mycket mer administrativt arbete.
Dit räknar hon reparationer av motorfordon, möten med skogsbolag, myndigheter och samernas olika organisationer.
– Men vi måste hela tiden föra en dialog, det handlar om att ge och ta. Det kan inte bara vara ena parten som får rätt.
De har skett en modernisering i arbetet för samerna. Det går inte längre att ta sig fram på skidor. Men det bidrar också till en dyrare näring. Bensin och försäkringar kostar. Många samer har också svårt att klara sig enbart på rennäringen. Själv arbetar Ann-Christin Blind periodvis inom hotellnäringen. Mat intresserar henne.
Inom denna näring är Ann-Christin engagerad i ett projekt – Slow food Sapmi. De arbetar med skydd av traditionella produkter på den mark som maten produceras på.
– Vår presidieprodukt är souvas, rökt renkött som är saltad och kåtarökt. Här är det bara äkta råvaror, inga ”e-nummer”. Namnet souvas missbrukas idag, det vill vi uppmärksamma.
Slowfood IC är en global organisation som arbetar för internationellt stöd mot exploateringar av samernas betesmarker och luftföroreningar.
– I oktober är vi inbjudna att medverka vid inledningen till ett stort möte i Turin med sextusen deltagare. Mycket hedrande!
Det är viktigt att ta tillvara möjlighet till utbyte och positiva projekt, för det är periodvis mycket slitsamt.
– Många samer får förslitningsskador. Jag har själv vibrationsskador efter för många timmar på skoter.
– Det är långa dagar, kontoret stänger inte klockan fem. Om det är riktigt ”jävligt” kan det bli en heldag på skoter.
Att vistas på fjället en längre tid kräver noggrann planering.
– Men jag känner mig trygg i min omgivning. Jag har mina renar tillsammans med min bror Leif-Anders.
Hon intygar att livet med renar – och att vara en del av den samiska kulturen – ger glädje och tillfredställelse.
– Jag känner en enorm vördnad inför renen. Den ger mat, pengar och material. Jag kommer att hålla på med rennäringen så länge jag har kraft.