Apan

 

Av Uladzimir Njakljajeu

 

Dzina tyckte om att säga:

”Kamelen har en puckel och en till bredvid,

Just därför är livet är en strid!”

Tadzik lyssnade och tänkte: ”Och om bara en? Det finns ju kameler med en puckel. Vad händer då? Är livet inte längre en strid?”

Han gillade att fundera. Inte på några småsaker: om det är aspirinet som hjälper mot huvudvärken, eller om huvudet som självt slutar värka? — utan på livet.

Han hade svårt att förklara hur han tänkte på det, på livet. Ungefär så här, inte om själva aspirinet och huvudet, utan på vad som binder dem samman. Och om alla andra förbindelser. Fast inte förstås om något mellan grannen och grannfrun… Inte det. Om förbindelsen mellan rötterna och lövverket. Himlen och jorden. Ögonblicket och evigheten. Inte heller om dammet och regnet, som trycker ner dammet… Livet är varken regnet eller dammet. Och inte heller grannen och grannfrun.

Men vad är det då?

Han välte på jorden och himlen, grannen och grannfrun, han hade nämligen en märklig slags syn, som gjorde att han kunde se allting visas upp som en bild på en dator — där dammet virvlade mot regnet, genom vilket grannen och grannfrun gick till fots i uppförsbacke.

Men detta förändrade ingenting, och gav inte svar på någonting…

Vad hade allt för syfte? Alltså, själva livet och han själv, Tadzik, i detta liv? Eller den där kamelen? Eller apan? Varför finns egentligen apan? För att äta bananer? Fast bananer kan ju vem som helst äta. Det måste vara något annat… Men vad?

Han kom att tänka på apan, eftersom han hade en apa målad på motorhuven till sin bil. Alla frågade: ”Varför har du en apa målad på bilen?” – men han kunde inte svara, även om han själv hade målat dit den. Han hade en gång vaknat efter att ha drömt om en apa, och han målade den som han mindes den från drömmen.

— Men varför på bilen? På motorhuven? Var det just så du drömde om den? — förhörde sig Dzina, när de hade gift sig, och han körde henne till den enrummare i stadens utkanter som han hade hyrt för att de skulle slippa bo med föräldrarna. — Hur kunde du drömma om en apa på en bil?

Och vad skulle han ha drömt om? En bil på en apa?

Där i stadens utkanter föddes deras dotter, som de gav namnet Alesia.

Och varför föddes en dotter, och inte en son..? Inte för att han särskilt önskade sig en son, men varför? Och varför gav de henne namnet Alesia, och inte Darja, som grannarna hade gjort? Var det för att de fick den idén i huvudet? Men varför? Detta var ju inte aspirin…

Ibland gick han vilse i sina tankar, och då slutade han att fundera.

— Låt oss måla över apan, grannarna tittar på den och skrattar, — brukade hustrun av och till tjata på honom, men han lät bli att göra det. Låt dem titta och skratta, vad spelar det för roll?

— Har den åtminstone något namn? — Dzina hade till slut vant sig med apan. — Vi ses varje dag, och apa är det enda vi kallar den.

Inte visste han vad den hette. Han hade inte drömt om något namn på apan.

När Alesia vuxit upp lite grand och börjat uttala sina första ord, fick hon syn på apan, pekade på den med fingret och sade ”Dzina”.

— Jaha, — skrattade Dzina. — Där fick jag det jag bad om. Men varför Dzina?

Just det kunde förstå Tadzik precis. Men inte resten.

Varför hustrun hade skrattat åt att dottern hade tagit henne för en apa? Eller tvärtom, det hade ju ingen betydelse.

Alesia började gå själv under sin andra sommar. Länge försökte hon inte ens ställa sig upp, men så plötsligt reste hon sig och började gå på en gång! Hon lärde sig snabbt springa, och sprang en gång ut på gården när han kan kom hem från jobbet, precis framför bilens däck. Han åkte snabbt, eftersom de hade hållit honom kvar på jobbet, och han hade bråttom för att inte Dzina skulle få för sig något, det brukade hon nämligen alltid få när han var försenad. Han skyndade sig också för att få träffa Alesia, — men lade inte märke till henne! Han såg inte, eftersom kvällssolen flöt samman med speglingarna från det zinkfärgade taket och förblindade honom, och dessutom sprang Alesia fram från den motsatta sidan där han satt vid ratten, och var klädd i en knappt synlig grågul klänning, i samma färg som sanden i sandlådan, där hon hade lekt strax innan, och hon flöt ihop med sanden från den där sandlådan, som också låg på den andra sidan, och inte på hans sida av bilen, men där stod Dzina, hans hustru, och henne lade han märke till, det kunde han inte undvika, och han tittade på henne utan att förstå varför hon så desperat sträckte händerna i luften, och i det ögonblicket… just i det ögonblicket, när bilden i hans ögon började visas som på en dator, och han fick syn på Alesia, men varken han eller hustrun eller någon annan på gården längre kunde göra någonting, just då hoppade apan ner från motorhuven och tog tag i dottern framför bildäcken…

 

Översättning: Stefan Eriksson