En renhjord passerade på höjden intill oss. De vandrade längs fjällkammen hundra meter bort. Synen var imponerande i månljuset. Hornen avtecknade sig tydligt mot himlen även om det hade mörknat. Klockan var närmare två på natten.
Marianne Hofman och jag hade kommit på idén att nattvandra till Nasafjälls gruvstuga. Nästa dag skulle det vara föredrag, lunch vid gruvstugan och gäster från både Norge och Sverige. Bäst att vara på plats i tid.

  • 15 augusti 2015

– När man ser renarna gå så lugnt vet man att rovdjuren inte är nära, sa jag.
Mariannes lapphund Mikko vandrade med oss i koppel. Han visade inget tecken på att vare sig intressera sig för renar eller något annat än att då och då stoppa ned nosen i det tunna jordtäcket.
Vi spanade efter ledmarkeringar, men gav oss. Vi visste ändå ungefär hur vi skulle gå. Jag bannade mig själv att jag inte laddat ned senaste fjällkartan i min nyinköpta Garmin. Nu var vi ungefär tjugo minuter från målet. Min idé var att vi skulle sova under bar himmel. Men så fanns ju också gruvstugan med sina träbritsar. Ett alternativ.

Så tittar jag upp mot fjällkammen igen. Tre björnar går lugnt efter varandra. Det är fortfarande ungefär hundra meter dit upp. De är stora. Deras avrundade pälsprydda kroppar avtecknar sig tydligt. Men det är mörkt, jag tittar noga under några sekunder. sedan tar jag tag i Mariannes axel och säger tyst till henne att vi har tre björnar på fjällkammen. Hon ser samma sak. Det är nu jag skulle ha en ljudlös kamera – men den jag har avger ett tydligt “klick”. Som en enda kropp med samma vilja och tillsammans med lapphunden – som inte ger ifrån sig ett ljud – viker vi direkt av från vår färdriktning. Går tysta, i hög fart.
Visst är vi rädda.

– Men Maria, säger Marianne, vi kan ändå inget göra. Om de bestämmer sig för att gå efter oss har vi ändå ingen chans.

Det hindrade mig inte alls från att i de närmaste springa nedför stenar och över slippriga bäckar. Jag var glad att min ryggsäck var lättpackad.

Till sist stannade vi upp ovanför sjön Silbojaure. Vi satte oss på fjällheden i en brant sluttning där vinden inte kunde avslöja vår position. Alla stenar verkade få liv och uppstå som björnar. För en stund var jag övertygad om att två stenar absolut måste vara björnar: Rörde de sig inte?

Nu samlade vi ihop oss. Björnar angriper människor i ytterst sällsynta fall. De var fokuserade på renhjorden. Jag föreslog att vi skulle gå ned till sjön eller stanna kvar ett tag där vi satt. Snart skulle dagsljuset komma och vi skulle få bättre överblick. Marianne tyckte vi skulle ta oss till gruvstugan och prata högt och tydligt på vägen dit. Vi ringde och väckte Mariannes Mats där hemma i Revi. Han kan fjällterräng och rovdjurs beteende. Alla vet hur svårt det är med mobiltäckning på fjället. Samtalstiden kan vara över på tre sekunder.

– Vad ska vi göra?

– Prata högt och gå till gruvstugan, sa Mats kort.

Med detta samrådsmöte på fjällheden där månen åter tittade fram och speglade sig i sjön Silbojaure kände vi oss mer trygga.
Vi reste på oss, kände efter om fötter och ben klarat av språngmarschen. Den tidigare oron försvann gradvis. Genast satte vi igång att prata och skratta. Högt. Med våra röster över fjällsidan rann gradvis rädslan helt bort. Jag berättade om fotografminnen från krigets Afghanistan 1982 och i ljuset av beskjutning av sovjetiska helikoptrar sveptes vår sista sträcka in i ett mer lättsamt skimmer.

Efter en halvtimme var vi framme till den robusta träddörren till gruvstugan. Samtidigt svepte en tjock dimma ned från det gamla gruvområdet.
Nu var det inte längre tal om att sova direkt på fjällheden under månens sken.
Dagen efter ringde jag Ann-Christin Blind. Hon tillhör Svaipa sameby och har renar i området vid Nasafjäll. Hon bekräftade att det finns björn i området. Eftersom det var tre björnar tillsammans, var det med all sannolikhet en björnhona med två ungar vi sett. I norr kan en hona behålla ungarna i 2,5 år, i södra Sverige är det 1,5 år. Det innebär att en del ungar kan bli väsentligt stora innan de lämnar honan.

Ann-Christine Blind beskrev en av björnens jaktformer som innebär att de följer efter en renhjord en längre tid. Därmed invaggas renarna i falsk trygghet. Vid tillfälle angrips sedan utvalda renar. Hon har själv varit i närhet av björn många gånger och sett många på fjället. Björnen har extremt bra syn och vandrar med fördel nattetid.

Vad skulle det kommande scenariot bli för renarna vi såg?
– Men björnen är förtjust i allt med klövar, inte minst älg, sa Ann-Christine Blind.
För mitt inre såg jag en kamp utspela sig nästa dag bortom Nasafjäll.
– Ser du korpen på fjället vet du att något hänt.

Som fotograf är det smärtsamt att missa en bild.
Nu finns bilden inom mig. Ungefär som första blicken på mina två barn.

Jag är tacksam att jag fick dela upplevelsen med de tre björnarna på fjällkammen med en vän i natten.

Blundar jag ser jag hur de stora djuren med sin runda kropp och mjukrundade öron lyfter sina ramar och vandrar framåt mellan stenarna. Nosarna pekar framåt.

Maria Söderberg