- 25 juli 2015
De flesta toppar kan man erövra från flera håll. Så även Skärrim. Andra hade gått från den norska sidan och attackerat toppen från väst. Nu tog vi oss an ett tips om att gå söderifrån. Brantare, visst. Men kunde en skolklass från Skellefteå gå så borde väl vi?
Med Top of Arjeplog vet man aldrig riktigt hur en afton, som övergår till natt, ska sluta. Allt började med ett Facebook-inlägg på vår gemensamma sida. Ville någon följa med? Vi blev fyra hugade vandrare: Johan Fjellström, Lilian Flinkfeldt, Karin Renberg och jag. Alla på bästa humör, glada att komma iväg på ett miniäventyr. Och Lilian hade en särskild anledning. Det här skulle bli hennes tionde bestigning och därmed skulle hon kunna kryssa i alla toppar i årets Top of Arjeplog.
Jag köpt med päroncider. När vi väl var framme skulle vi skåla. Kvällens +10 var ingen ofördelaktig temperatur att vandra i. Vädret kan växla snabbt. Den här aftonen var det regn i Arjeplog. Tretton mil senare solglimtar över fjälltopparna.
Ju närmare vi kom desto mer imponerade synen av fjället. Vi valde en väg som skolklasser från Skellefteå brukar ta. Det är bara det att de brukar gå i september när snön har smält undan. Nu låg det kvar stora snösjok på toppens sydöstra sida. Sommaren var ovanligt sen. På det fjärde året av toppbestigningar vet vi dock att det mesta går. Det är bara att kryssa fram med säkerheten som ledstjärna, ett mantra när branten blir brantare och underlaget kan vara lerigt.
Vi befann oss plötsligt ovan molnen! Midnattssolen glimmade till i de dimmor som svepte intill branterna. Fjällsippor och fjällgentiana överraskade. Vi förundrades över hur renarna hade lyckats ta sig fram i de branta snöpartierna.
På toppen blev det fest med kaffe, mackor, nötter och en skål i päroncider. Norr om oss tronade Bærgna, Björntoppen. I dalgången långt där nere kastades vattnet mot stenarna i Jurunvágge för att sedan ansluta till Junkerälven. I just det området finns lämningar av många gamla boplatser från slutet av järnåldern. För även om vi inte ser någon rörelse från fjällets topp denna afton är det knappast någon orörd ”vildmark” vi rör oss i. Vid startpunkten intill Silvervägen finns ett rengärde som vittnar om samisk närvaro och ännu fler gamla boplatser.
Spanar man mot Själbmatjåhkkås norra sluttning pågick gruvbrytning från slutet av 1800-talet och under två decennier. I vilstugan vid Skärrims södra fot, vid Silvervägen, spökar det… ja, eller inte. Men det var en viktig hållstation för vandrare och även flyktingar från nazisterna under andra världskriget.
Det blev försiktiga steg ned från det bitvisa branta Skärrim. Här gällde det att hasa ned där det behövdes och sätta fötterna rätt på nästa avsats. Men den försiktga turen ned gav oss också en chans att njuta av terrängen.
– En av mina bästa vandringar någonsin! sa Lilian när vi kom tillbaka till bilen fyra på morgonen.
– Nu har fjället bytt namn, sa Johan.
– Från Skärrim till ”Scare him”.
Maria Söderberg