I lodjurets spår genom dagar och nätter. Roland Pantze tar in de ljus och färger som omger honom under vinternätterna. Foto Peder Lundkvist
Sommarnattens ljus är varmt och lättillgängligt.
Även vinternatten har sitt ljus. Men det är inte
lika självklart att uppleva, och det finns inte överallt.
Du måste kunna och våga ge dig ut i mörkret
för att hitta det.
– Det är ett ljus som tar bort det oväsentliga och
befriar dig från bruset av detaljer. Det är speciellt
och exklusivt, säger Roland Pantze, vildmarkskonstnären
som ofta använder sig av vinterns ljus i sitt skapande.
Han tillbringar gärna vinternatten utomhus.
- 10 januari 2015
Roland Pantze lever med och i naturen. Den har också format honom som konstnär. Han brukar inte läsa recensioner av sin konst, eftersom sådana inte intresserar honom. Någon traditionell konstutbildning har han inte.
– Det har varit helt nödvändigt för mig att avstå. Jag vill låta mig formas av naturen, den energi och de intryck den ger. Inte av något annat.
Vinterns ljus, kanske framför allt det ofta lite disiga, gråa novemberljuset, har spelat stor roll i hans målande.
– Jag började med det, jag hade aldrig sett någon som målade med det ljuset. Det är ett vilsamt ljus som uppträder i en tid som jag tycker om. Isarna har lagt, det börjar bli vinter och det inträder en form av lugn i markerna.
Naturen må ha varit en självklar del av Roland Pantzes liv. Men det var inte helt självklart att han skulle bli konstnär. Han åkte till Umeå och påbörjade en språklärarutbildning.
Han bad Vattenfallsbolaget koppla ur lyktstolpen
Han berättar om de täta rökdimmorna i den tidens lärarrum, och den stora kontrasten mot det han var van och trivdes med. Han insåg att han måste följa sitt inre driv, och en dag lämnade han universitetet och student-korridoren och sökte upp en sportaffär. Där köpte han sig en cykel, och cyklade de närmare fyrtio milen hem till Arjeplog. Till den fjällnära skogen, den miljö där han känner att han hör hemma.
Han bor i Suppevare, knappt fem mil norr om Arjeplog, i Piteälvens område. Vid infarten från den krokiga grusvägen som passerar gården, stod tidigare ett gatlyse.
– Jag bad Vattenfallsbolaget koppla ur det och ta ner stolpen. Jag vill inte ha det kvar. Jag vill få det ljus som finns här naturligt, utan att låta det störas av annat ljus. Jag tror att man ska ha respekt för var man befinner sig, och ta till sig av det som finns där. Kanske har vi som bor här ett speciellt stort behov av nattljuset, jämfört med de som har ljust halva dygnet året om. Vi har olika betingelser, och vi vet egentligen väldigt lite om hur vår kropp är konstruerad för att samverka med naturen i alla stycken. Vi vet att vi behöver solljus för att producera vissa vitaminer, och sommarens solljus med glitter på vattnet får vi alla till skänks, men kanske behöver vi också det ljus som finns i vinternatten, även om vi får kämpa lite för att hitta det.
I Roland Pantze ateljé. Foto Peder Lundkvist
Ett meditativt, lågmält och stillsamt ljus bortom det artificiella
Det ljus som Roland Pantze talar om är inte enbart det norrsken vi ser på åtskilliga bilder som syns och marknadsförs på vykort, i broschyrer och via sociala medier. Det är ett meditativt, lågmält och stillsamt ljus, som du hittar först när du ger dig ut i mörkret. Det mörker du ser när du betraktar det från det artificiella ljuset som omger städer och samhällen.
– Norrskenet är en sak, och man kan låta det stanna vid upplevelsen av det. Men det finns något annat, ett ständigt bakgrundsljus, även en natt i november. Ett ljus som tar bort allt det oväsentliga, och det du tar in och uppfattar i det ljuset är det viktiga, storheten i landskapet och stjärnorna som syns även om skyarna drar förbi. Vi är vana vid att se vår omgivning i solperspektiv, men när månen belyser det från ett annat håll, och ger det mjuka skuggor, kan vi uppleva och se något helt annat. Och även om det är molnigt så finns det ett ljus.
För att uppleva så mycket som möjligt av vinternattens ljus ger sig Roland Pantze gärna av på långa turer i den fjällnära skogen, framför allt vid Piteälven.
– Fyra dygn är lagom, då behöver man inte ha så mycket mat och saker med. Och när man har åkt skidor hela dagen, blir man lätt frestad att fortsätta åka, en bra bit in på natten. Men det betyder inte att man vänder på dygnet och sover på dagarna. Så fungerar det inte när man ligger i sovsäck ute i snön, säger han och skrattar.
”För mig är vinternattens ljus en viktig pusselbit, det är inte säkert att endast dagsljuset skulle kunna hålla kvar mig i min kontakt med naturen”, berättar Roland Pantze. Här i sin ateljé i Suppevare.
Följer gärna i lodjurets spår
Han har åkt skidor så länge han kan minnas. Som barn åkte han till och med på sommaren på gräs eller inomhus på ett stort trägolv om det regnade. I många år var sommaren bara en alldeles för lång transportsträcka till vintern. Under sina skidturer följer han gärna i lodjurets spår. Stannar upp i dess lega, och betraktar omgivningen från den.
– Lon väljer ofta en estetiskt tilltalande plats för sin vila.
Förr fick geväret följa med på hans skidturer. Och han har skjutit lo. Men han har ställt undan sitt gevär, och nöjer sig nu med att uppleva miljöer och läsa den levande bok som naturen är.
– Genom att läsa det naturen berättar, och se på spåren, kan man uppleva dramatik och händelser utan att komma i kontakt med djuren. Och jag behöver inte mitt gevär, det finns något motsägelsefullt i att jaga och se den magiska blicken hos lodjuret mattas ut för att slutligen släckas helt, och sedan försöka ge blicken liv igen med penselns hjälp på en stor duk.
De konstverk som Roland Pantze skapar präglas naturligtvis av hans upplevelser och
hans förhållningssätt till sin omgivning och till
ljuset. Han målar först och främst naturmotiv, och gärna de djur han känner mer än till bara utseendet, till exempel varg, lo och ren. Vintern återkommer förstås ständigt i olika skepnader, och han har tillbringat en vinter i Alaska. Ensam med tjugo slädhundar i en liten stuga långt från närmaste bebyggelse.
Målandet börjar i en samlad erfarenhet
– Vi formar vår egen verklighet, och det ger oss enorma möjligheter. Det var en fin vinter i Alaska, på dagarna var det väldigt ljust, på nätterna kallt, stjärnklart och ofta norrsken. Här hemma har jag berg omkring mig överallt, där borta är landskapet väldigt öppet och vidsträckt, och man kan uppleva och se himlavalvet i ett vitt perspektiv. Då kan man antingen välja att känna sig liten i det stora, eller stanna upp och känna att man har det stora inom sig, säger han och det råder ingen tvekan om han valde att uppleva det sistnämnda.
Ibland kan man ana sig till vilka platser och områden som Roland Pantzes tankar funnits i när han målat. Men inte alltid.
– Ibland målar jag bilder från verkligheten, ibland förändrar jag den verkliga bilden. Jag kanske har upplevt en miljö i verkligheten, men kan dra den ett steg längre när jag målar den. Ibland kanske jag egentligen inte alls upplevt just det som syns på duken, utan målar ett koncentrat av olika intryck. Men på något vis är det ju en samlad erfarenhet, och mitt målande börjar inte när jag tar penseln i handen. Ibland ger jag mig ut helt planlöst, utan att säkert veta i vilket ärende jag är ute.
Men kanske är det en färd mot penseln och mot att måla.
Vinternattens ljus en viktig pusselbit
Under alla dessa oräkneliga timmar och otaliga mil som Roland Pantze färdats i lodjurets spår genom dagar och nätter, har han hela tiden varit medveten om, och tagit in, det ljus och de färger som omgett honom.
– Pastelltonerna är typiska för midvintern, de rör sig ofta mellan en mjuk blå och en mjuk rosa nyans, utan skuggor. För att måla krävs ett samspel mellan det ögat ser och det man känner. Jag målar tills jag känner att ljuset känns som det ska. Och för att det ska bli framgångsrikt krävs att man respekterar sin egen känsla och vågar stå för den. Jag målar inte mekaniskt på vissa tider, och det jag gör är inte kopplat till något tekniskt eller digitalt där vi idag helst ska ha vårt fokus. Det jag gör är starkt kopplat till naturen. Vinterljuset håller mig kvar i kontakten med landskapet och dess energier. För mig är vinternattens ljus en viktig pusselbit, det är inte säkert att endast dagsljuset skulle kunna hålla kvar mig i min kontakt med naturen.
Av Marianne Hofman
Vill Du uppleva det speciella ljuset en vinternatt erbjuder?
Se din egen varma andedräkt möta den kalla luften? Lyssna till naturens egna vinter- eller sommarberättelser och möta det liv som finns i skogen nära Piteälven?
I Suppevare kan du göra det ensam eller tillsammans med en bild- och levnadskonstnär som har låtit sig formas av, och lever med den frihet och längtan
som finns i den orörda vildmarkens själ. Roland Pantze har möjlighet att, efter överenskommelse, ta emot grupper för övernattning på sin gård norr om Arjeplog. I ateljén, med utsikt över sjön Gallajaure, finns även plats för exempelvis middagar eller föreläsningar. Läs mer här: www.rolandpantze.se
A N N ON S
