KRÖNIKA SOFIA BÄCKLUND
- 15 december 2014
Min första målning var en varg målad i kol och när jag såg att jag verkligen klarade av att måla ordentligt, bara jag ansträngde mig, då ville jag fortsätta. Vargen ger dock så motstridiga känslor, så för att måla med mer inspiration vill jag istället måla något som står mig varmare om hjärtat.
Renen är för mig beundransvärd, ett tåligt, vackert, tjurigt, segt djur med stark personlighet. Det är en av många djurarter som står hjärtat nära.
Några av mina varmaste minnen handlar mycket om just renen. När jag som liten fick följa på Samebyns kalvmärkningar och de vintrar vi hade renar hemma i Rebakk, det skapade starka band.
Min första utställning ägde rum sommaren 2014. Min mamma och syster undrade om jag ville ställa ut tillsammans med dem, konstföreningen i Arjeplog skulle åka på en guidad busstur i Laisdalen. Ett av stoppen skulle bli i Rebakk. Jag ställde ut mina tre första tavlor och fick många uppskattande kommentarer. I slutet av dagen log jag och kunde nästan inte sluta. Jag blev peppad av all fin respons och fina människor!
När jag sedan blev tillfrågad av Konst-föreningen om att också ställa ut på Silver-museet, i samarbete med konstföreningens ”Ung julsalong” tackade jag ja.
Att visa sina målningar är som att visa vad som pågår inne i huvudet. När jag är klar med en tavla som jag känner mig nöjd med, har jag inget emot att visa upp vad jag har gjort.
Jag skulle vilja utvecklas i mitt målande. Jag har tankar och idéer om olika landskap som bakgrund till tavlor, jag tycker mycket om att fotografera så från egna foton kan man hämta mycket idéer.
Än så länge har det bara blivit renar, men andra saker är på gång! Jag har börjat på andra motiv också men inte känt mig nog inspirerad att göra dom klar. Vad man ska måla vet man ju först då inspirationen kommer.
Plötsligt får man någon bra idé.
Mitt föräldrahem i Rebakk där mina föräldrar och även min syster med familj bor, ligger mig varmt om hjärtat. Jag hälsar ofta på och är glad att min egen familj får ta del av det underbara stället. Mina föräldrar har alltid värnat om djur och natur, genom att de har bott där de bor, eller kanske genom deras synsätt på saker och ting. I Rebakk är det stilla, lugnt, välkommet och man känner sig trygg.
Att bo där har även gett mig möjlighet att lära mig mycket som jag annars inte hade lärt mig.
Jag har alltid vistats mycket i skogen. Fiske var bland det bästa jag visste när jag var yngre och jag var ute långa nätter med båten.
Jag känner en stark sammanhörighet till det samiska. Många i norra Sverige har ett samiskt arv bara genom sin livsstil, det finns också många här som har samiska rötter nära eller långt tillbaka i tiden. Men att vara same och ha rösträtt i Sametinget, känns levande och viktigt för mig.
Språket gick tyvärr förlorat för min familj, och därmed också för mig, för någon generation sedan. Det fanns många förnedrande hand-lingar mot samerna som ägt rum. Men jag är stolt över mina rötter, över mina kunskaper, mitt synsätt på saker och den närhet till djur och natur som jag får vara en del av.
Det avspeglas nog också i mina tavlor.
Jag vill gärna ge mina verk ett vilt uttryck. Renen symboliserar på många sätt det samiska och de är ju häftiga att se på!
Att få uttrycka känslor i tavlor betyder mycket för mig.
Ett hopp med Sofia på ”hemmaberget” Storberget/Siebniesbuovdda vid Rebakk, nära Laisälven. Bilden tagen under en vandring med Top of Arjeplog. Foto Maria Söderberg
En av Sofia Bäcklunds tavlor (en meter i höjd) som hon ställde ut på Silvermuseet i Arjeplog 2014. Bilden är något beskuren här.
Sofia Bäcklund bor i Arjeplog och arbetar
som personlig assistent.