Quist på gruvans stam – om gruvarbetardottern som blev akademiker och en framgångsrik företagare

Hon är gruvarbetardottern som blev
akademiker och en framgångsrik företagare.
Men aldrig att hon glömmer sitt förflutna
i klassamhället Laisvall.

 

 

 

I Laisvall bodde en gång närmare tusen personer. Men det var då – när gruvan var som mest produktiv – idag flyttar många från Laisvall. Idag finns knappt åttio bofasta, men det starka intresset för Laisvall från grannarna i Norge har gjort platsen till en fritidsort.
Eva Quist föddes 1952 i Katrineholm, men hon minns nybyggarsamhället Laisvall – med en gruva som var på uppåtgående – med glädje.
Hennes mamma och pappa skaffade många barn. Men de längtade bort från den lantarbetarlön som hennes pappa drog in då han arbetade på ett gods i Vingåker. De längtade helt enkelt till något bättre. I Laisvall fann de en blandning av folk; norrmän, skelleftebor och danskar. Alla var där på grund av gruvan. Eller tack vare – kanske man ska säga.
– Vi blev sex barn som föddes åren 1950, -52, -54, -55,  -59 och -65. Vi hade det inte fett. Laisvall var lite som en dröm då när vi flyttade dit, säger hon och skrattar.

 

”Det tog en generation innan arjeplogarna tog jobb i gruvan”

Vi träffas i Laisvallby i hennes och Björns hus. Hon berättar om sina minnen från Laisvall. Hon säger att det var ett tydligt klassamhälle där ingenjörer, ”basar”, och arbetare bodde separerade. Familjen Quist hade aldrig kunnat bo i den delen där basarna bodde.
– Så var det bara. Men det var inget man tänkte på, inte då i vart fall, säger hon.
Hon minns sin uppväxt som bra.
– Visst var det uppenbart att  tjänstemannabarnen var bättre än oss andra, men när vi sedan började skolan i Arjeplog, så var de inte annat än ”laisvallare”. Då kom vi alla från gruvan och det klingade inte så fantastiskt tjusigt i arjeplogarnas öron.
– Om man hittat en gruva idag skulle folk troligen ha bott i Arjeplog och inte i Laisvall, säger hon krasst, och tillägger att det tog en generation innan arjeplogarna tog jobb i gruvan.
Hon säger att man inte upplevde det som ett segregerat samhälle, även om det var precis vad det var, något som levde kvar en bit in på 1970-talet.
Eva var duktig i skolan, men visst hände det att någon av ingenjörsbarnen blev mer uppskattade för att de just var ingenjörsbarn.
Gruvan ägdes av Boliden som på sätt och vis ägde hela samhället. Allt i samhället byggdes av gruvbolaget Boliden, för gruvarbetarna, och de flesta som levde i Laisvall var kopplade till gruvan på ett eller annat sätt.
Av gruvan finns inget kvar, allt är jämnat med marken. Efter närmare 60 år har gruvdriften avvecklats.
Idag lever hon tillsammans med Björn i hans hemby Laisvallby, fyra kilometer från Laisvall. De har valt att bo här på grund av närheten till naturen. Om hon inte haft intressen som jakt, fiske och skoterkörning hade hon nog sökt sig till en annan plats.
– Jag är en sådan person som behöver mer än ett läger. Jag vill se andra saker också, säger hon.
Och kanske är det därför hon valt ett jobb som tar henne runt i Sverige och även delar av Europa. Hon arbetar cirka fyrtio procent på Argentis i Arjeplog med företagsutveckling.
– Vi diskuterar idéer med företagare. Ibland kör man fast och behöver diskutera med någon.Ibland hjälper vi företag att bearbeta en affärsplan.Men vi jobbar även mot Norge, och hon påpekar vikten av att företagen inte fastnar i den lokala marknaden eftersom den inte är så stor.
– De måste söka sig vidare, kanske öppna en webbshop.

 

”Det är viktigt med ett stort nätverk”

Eva ser att färre kvinnor än män vågar satsa, generellt är de mer riskmedvetna och chansar inte på samma sätt. Hon kallar sig inte karriärist, men tror på sig själv.
– Om inte jag gör det, vem ska då göra det, säger hon och ler. Man måste våga och det är viktigt med ett stort nätverk, tillägger hon.
Hon vet vad hon talar om.
De övriga sextio procenten arbetar hon med olika uppdrag. Eva är ordförande i Coop Norrbotten och ledamot i Folksam Livs styrelse. Hon sitter i Filmpool Nords styrelse och är även vice ordförande i Företagarna Norrbotten.
Som om inte det vore nog sitter hon med i övervakningskommittéer för två EU-fonder inom ramen för näringsdepartementets arbete.
Det var inte vanligt med gruvarbetarungar på universitetet på 1960-talet, berättar hon, men hon hade ett stort stöd hemifrån.
– Jag har alltid pratat mycket. Redan i skolan ville jag stå där framme och prata. Kanske var det för att jag fick slå mig fram i en stor syskonskara, jag vet inte. Jag är inte jättetuff, men jag vågar ta för mig.

”Mitt Laisvall finns inte kvar”

Idag värnar Eva om Laisvall, men är osäker på samhällets framtid. De bofasta minskar i antal och hon tror inte att det kommer att förändras. Men tack vare norrmännen blev det heller inte det förfall som man väntat. Det var sorgligt att gruvan lades ned, men hon ser också att allt har en utmätt tid, och kanske framförallt en gruva.
– Då när gruvan var igång fanns det så mycket barn i Laisvall och det var liv och rörelse. Men idag är det öde. Mitt Laisvall finns inte kvar, så är det bara.
Däremot tror Eva Quist på Arjeplogs kommun som helhet.
– Vi har bra tillväxt, inte minst på grund av biltestbranschen och vi har närhet till vårt grannland i väster. Det finns en stark potential i turismen. Ja, det finns helt enkelt mycket ”go” i kommunen!

Text Maria Söderberg

Ett särskilt tack till Eva Quist och hennes familj för att Magasin Laisdalen får publicera bilderna.